Björn Olsén ‐ en blyg kolorist

Den moderna målerihistorien är en utvecklingskedja från det föreställande till det abstrakta, där det fortfarande finns spår av avbildning om än i modifierad form. Det abstrakta måleriet ansågs vara en högre form av andlighet som Kandinskij, Mondrian och Malevitj beskriver sitt måleri.


Under den senare delen av 1900‐talet byttes den abstrakta konsten ut mot den konkreta konsten som inte längre aspirerade på den andliga dimensionen. Man betonade istället färg och form som sina konstnärliga realiteter. Det blev en konst för konstens egen skull med sina egna lagar och regelsystem. Konsten blev med andra ord sitt eget innehåll. Under sjuttiotalet uppstod en motreaktion mot färgen och formens dekorativa sida som alltmer hade kommit att ta överhanden när konsten började demokratiseras under sextiotalets folkhemsvilja. I New York började allt fler konstnärer fokusera på konstverkets fysiska sida. En målning kunde definieras som ett stycke fysisk materia bestående av färg och duk som kunde manipuleras i en mängd olika skepnader, beroende på dukens gräng, spännramens tjocklek och färgmateriens täthet. Det var en mångfald av fysiska beslut som konstituerade målningens realiteter. Denna typ av måleri har många namn, men kanske är ”fundamental painting” ett av de mest relevanta. Det är en undersökning av måleriets grundstrukturer, utan att för den skull anknyta till en innehållslig fundamentalism.


Björn Olsén kan sägas vara en fundamental målare, som med sitt sedvanligt försiktiga för att inte säga blyga måleri, undersöker måleriets fundamentala aspekter. Björn Olsén arbetade tidigare med ett måleri som hade sitt ursprung i naturen. Det kunde identifieras som trädkronor eller andra naturformationer som förstärktes av en färgskala med en stark laddning av känslosamhet som hade rötterna i ett romantiskt förhållningsätt. I sitt samtida måleri finns det fortfarande spår av naturens konfigurationer, men inte längre lika uttalat som tidigare. Det radikala skiftet mellan hans tidigare måleri och hans nuvarande är dock att han alltmer kommit att tona ned färgernas uttryckskraft till förmån för en närmast neutral grå färg som inte har ett givet uttrycksvärde eller en gång associationsvärde.


I enlighet med hans intresse för naturen kanske man skulle kunna tolka dessa grå målningar som speglingar av en mulen och grådisig höstdag då alla konturer och former löses upp i ett töcken. Men ändå saknar man det känslosamma i dessa målningar. De har en neutralitet som saknas i naturen. Man kan fråga sig varför neutraliteten skulle vara av intresse i måleriet. Kanske för att nå fram till en absolut nollpunkt som är helt utan associationer.


När jag får målningarna förevisade för mig i Björn Olséns ateljé har mina ögon svårt att särskilja dem. De framstår alla som neutralt grå, men med olika strukturer och formationer på målningens yta. Jag blir konfunderad. Sviker mina ögon mig eller håller Björn Olsén på med ett konceptuellt måleri, där målningar framstår som omöjliga att skilja åt? Det är inte likt honom. Jag har alltid uppfattat honom som en finstämd målare. Det var med andra ord något som inte stämde. Nu var goda råd dyra om jag inte skulle misslyckas med att koda det som Björn hade hållit på med timme efter timme i ateljén på jakt efter den grå ytan.


Nu kom min utställningserfarenhet till sin rätt. Jag bad att få se målningarna upphängda bredvid varandra och därefter i allt större grupperingar som påminner om en slags minimalistisk struktur. Plötsligt öppnade målningarna sig och de visade sig skilja sig ofantligt mycket från varandra i färg och textur på ett sätt som mina ögon inte klarade att särskilja från den bakomliggande vita väggen. På detta sätt framstod Björn Olsén som en kolorist, om än med en sådan med en nedtonad färgskala och med en imponerande nyansrikedom som jag skulle vilja kalla för en blyg kolorism. Lite på skämt föreslog jag att Björn kunde göra en utställning med femtio målningar och döpa den till ”Femtio nyanser av grått”. Anade jag inte en svag rodnad på Björns kinder, men han behöver inte vara orolig att man skall uppfatta hans måleri som tantsnusk. Det är ju ettkänt faktum att tolkningen sker i betraktarens hjärna. It´s all in the eye of the beholder!



Bo Nilsson / Konsthallschef Artipelag

1+1=1 eller 1+1=3

 

Björn Olséns målningar är kvadratiska. När han gestaltar ett rum placeras målningarna bredvid ett foto i samma format.

Den liksidiga ytan är spelplatsen för ett måleri som är nedtonat i valören till en neutral gråhet. Också fotografiet som hänger bredvid är nedtonat grått.


En målning med måtten en gånger en meter eller femtio gånger femtio centimeter känns neutral och distinkt. Kvadraten blir del av en matematisk kalkyl och ett tecken för kulturell struktur. Eller kanske snarare ett tecken för en civilisatorisk struktur.


Ett plus ett, 1 + 1, adderade hela tal; uttänkta av människan för att skapa en mänsklig struktur, matematik. Det är traditionsbundna hela tal som tidigare även stod för samhälleliga helheter. Idag i en mer uppsplittrad värld använder vi oss av delade tal med många decimaler.

 

Den ena av färgerna som appliceras på hela den kvadratiska ytan, representerar kultur eller civilisation. Färg två – som motiviskt visar tecknet för växtlighet - är naturens strukturella agent som pekar på en annan helhet. Om människan inte funnits hade den senare varit den enda strukturen. Människan har med sin strävan att förstå och begripa skapat sina egna underliggande mönster och söker fortfarande med deras hjälp bemästra en kaotisk värld.


Förut målade Björn Olsén med rena färgytor mot varandra. Nu ligger färgerna nära varandra i valör. Måleri handlar om färgkroppars korrespondens. Det finns ett spel, en konkurrens mellan färgerna, är det de minimala nyanserna som kan göra måleriet intressant? Hur retar färgspelet vår syn och vårt seende?

 

Målningarna med till nästan grått neddragna färger placeras bredvid fotografiet som motiviskt visar arkitektur, en fasad. Den matematiken/konstruktionen är representant för civilisation eller kultur vilket förstärks genom det digitala fotografiet. Fotografiets struktur placeras nära målningar med naturens struktur. Det blir 1+1.

 

I en rumsgestaltning är fotografiet är representant för civilisation och målningarna är naturens representant; 1 + 1. De två färgerna i varje målning är som påståtts också 1+1. Förenade blir de ett sammansatt måleriskt verk. Vi ser denna tudelning på flera plan. Kan det bli en helhet av de två; 1+1=1?


Eller är 1+1= 3? Något nytt? Vad uppstår i ett rum med de innefattade verken? Något tredje, en ny helhet?

 

 

Jannike Brantås

Björn Olsén – en/vis målare



Måleriets status har varierat under modernismens tidsepok. Denna konstform har heroiserats mer än något annat medium men också ifrågasatts i vår samtid. Debatten om måleriets död tog fart under slutet av 60-talet och början av 70-talet då allt fler i måleriets reduktiva tendenser tyckte sig se den sista fasen i måleriets utvecklingshistoria. I USA där rörelsen var mest utbredd kallades detta för fundamentalt måleri, Robert Rymans framstod som rörelsens främsta förespråkare med sin vita monokromer, där alla små detaljer, från dukens storlek till dess textur, spännramens tjocklek och upphängningsanordningar var en självklar del av måleriets inneboende regelsystem. Allt som uppfattades som metafysisk var en dödssynd enligt den modernistiska doktrinen som förespråkade ett måleri för måleriets egen skull.


Under slutet av 70-talet och början av 80-talet kom reaktionen. Måleriet började inlemma icke-måleriska fenomen inom sina ramar, en komplex ikonografi ofta med historiska förebilder förankrade i den regionala kulturhistorien och med ett symboliskt innehåll.

Många konstnärer under 80-talet sökte sig till rötterna i den nordiska traditionen, men i motsats till många av 80-talsmålarna är det inte landskapet som utgör Björn Olséns måleriska utgångspunkt.


Björn Olséns målningar framstår som fullmatade av organiska formationer som en trädkrona, en snökristall, ett spindelnät, ett stycke natur som inte är så tydligt definierbar. Målningarnas komplexitet ökar också genom att de ofta är sedda ur ett udda perspektiv som oscillerar mellan det mycket nära och hisnande rumsliga utflykter som en nebulosa eller dramatiska protuberanser i det utvidgade fältet.


Målningarna präglas inte heller av naturens färgskala. Naturen finns där likt en grundton eller en resonansbotten, men det är snarare den efterbild som uppstår när man blir bländad av solljuset eller snökristaller som ger målningarnas dess färgskala och kanske skulle kunna betecknas som psykedelisk eller sinnesutvidgande. Med andra ord ett måleri fyllt av lugn och kontemplation.


Trots den organiska komplexiteten och den elaborerade färgskalan så hålls Björn Olséns målningar samman av hans val av ett kvadratiskt format som är ett värdeneutralt ställningstagande. Med sin formella stränghet reduceras rumsligheten till en fråga om figur och bakgrund som är den konkreta utgångspunkten i hela modernismen. Målningen överger

inte det estetiska fältet till förmån för den omgivande verkligheten. Kvadraten kontrasterar mot det liggande formatet som är förbundet med landskapet, men också med det stående formatet som förknippas med porträttet. Eller kanske skulle man kunna säga att kvadraten inte är varken eller, utan både och. I så fall är kvadraten ett porträtt av landskapet, en inre natur.

I Björn Olséns undersökning av måleriets djupdimensioner framgår det klart att det inte finns något som kallas en renodlad konkret konst. I hans måleri utgör naturen den metafysiska dimensionen, även om konstnären håller den inom det modernistiska regelverkets ramar. Björn Olsen inte bara är en envis målare, utan också en vis målare.



Bo Nilsson   



Utdrag ur text Björn Olsén – en blyg kolorist


Björn Olsén kan sägas vara en fundamental målare, som med sitt sedvanliga försiktiga för att inte säga blyga måleri, undersöker måleriets fundamentala

aspekter. Björn Olsén arbetade tidigare med ett måleri som hade sitt ursprung

i naturen. I sitt samtida måleri finns det fortfarande spår av naturens konfigurationer, men inte längre lika uttalat som tidigare. Det radikala skiftet mellan hans tidigare måleri och hans nuvarande är dock att han alltmer kommit att tona ned färgernas uttryckskraft till förmån för en närmast neutral grå färg.


Bo Nilsson / Konsthallschef Artipelag



Näst Intill


Fundamentalt i mitt måleri är kvadraten och två färgytor.

När jag började mitt arbete med ett måleri där formatet är en kvadrat och motivet en växtlighet; var de två färger jag då använde mej av klara, starka och rena som till exempel kadmiumröd och koboltblå.

Efter hand har jag successivt och medvetet tonat ner mina färgval till att i dag bara använda två grå färgnyanser.

Varför väljer man ett visst format?

En kvadrat är, en matematisk kalkyl, ett jämt tal, 1 x 1 meter, neutralt ochdistinkt, varken porträttformat eller landskapsformat.

Mot denna yta ställer jag ett måleri som är spontant, slumpartat växande, en oförutsedd växtlighet. Två plana ytor utan djupverkan som skuggor – volym.

Kvadraten - Civilisation kontra Natur.

Jag ställer ändå upp vissa regler - avgränsar med ett fåtal parametrar.

Två gråtoner som ligger nära varandra; ingen blå bakgrund - ingen grön växtlighet.Individuella träd, en växtlighet som har karaktär.

Varför två färger? Det enkla är det svåra.

Jag vill göra bilder som inte låter så mycket. Om jag har något intressant att berätta så vill jag säga det med låg röst. Jag viskar.


Björn Olsén i juli 2023